Har sovit som i koma och är ändå supertrött. Ibland känns det som att ju djupare jag sover, desto tröttare blir jag på morgonen/förmiddagen. Förhoppningsvis lättare det tills eftermiddagen. Idag är jag nästan ensam på jobbet, det är helt tyst i stora skolan och lite läskigt. Ödsligt liksom.
Igår såg jag Blue Valentine och den träffade som en spark i magen. Den där känslan av att en person man känner väldigt väl plötsligt kan kännas helt främmande, känslan av att kärleken kan försvinna, skavas bort. Åhhhhh. Och scenen där Ryan Gosling ber om ursäkt samtidigt som han gråter, känslan av att ångra allt man gjort och inte gjort. Och ukulelescenen, finast av allt. Att nåt som är så fint kan bli så fult med tiden. Igenkänningsfaktorn.
Längtar bort. Ge mig vår och ge mig Skåne och ge mig glädjerus. Tack. Hatar kylan och rusket.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar