Just nu är jag så trött. Vissa nätter sover jag knappt, andra morgonar vaknar jag knappt. Det är knäppt. Jag är så utmattad och längtar till min semester som jag ska ha om en månad. Längtar också så att jag får ont i magen efter att ha ett nytt jobb i Skåne och att ha min älskade lägenhet tillbaka.
Och jag försöker verkligen att peppa mig själv de dagar det känns som att jag inte orkar. De dagar jag känner mig ensammast i världen försöker jag tänka att det är jag ju inte. Jag har ju min familj och mina vänner i Skåne, varför ska jag då behöva en man? Varför skulle jag vilja ha ett nytt förhållande nu, det är ju verkligen ingen bra idé?
Och ändå. Att sova ensam, fy vad det är jobbigt när man vant sig vid att sova bredvid någon. Sovsällskapet är nog det jag saknar mest av allt.
Instabiliteten. Jag trodde att min humör var på väg att stabiliseras och gud vad jag ville att det skulle vara så. Men ända sedan han ringde i måndags kväll har jag känt mig ihålig, som om nånting fattas. Man kan tro att jag är stark men det är en fasad jag upprätthåller, ett spel jag spelar för att orka med. Just nu. Längtar tills den dagen det inte är ett spel längre, tills den dagen jag kan säga att nu är jag stark på riktigt. Nu är det helt på mina villkor, det är helt okej att vara ensam för jag är stark. Kom snart.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar