den där biologiska klockan.

Just nu utanför mitt fönster: ca tio barn med såna där gula västar. Små mössor och overaller, tumvantar och förskollärare som föser fram flocken.

Jag och barn just nu, en farlig kombination. Får moderskänslor och blir knäsvag för ungefär alla som kommer i min väg. Till och med barnen på jobbet, de som springer omkring och jagar varandra och är pre-tonårstrotsiga, till och med dem tycker jag är gullebarn. Och vill ta med mig dem hem, en liten stund. För att inte tala om de där små ettåringarna som redan springer omkring och skapar kaos, herregud alltså. Och alla bloggbebisar som ploppar ut till höger och vänster.

Dock att jag absolut inte vill ha barn de närmaste två åren, men ändå. Tycker att det är dags för någon närstående att föröka sig så att man kan få ha småbarn på behagligt avstånd, precis lagom nära för att man ska förstå att man själv inte är redo.

ps. Tittar också längtansfullt efter andras hundar, det är inte bara barn som gäller jämt. ds.