torsdag 25 maj 2017

ologisk oro.

Det är onsdag och göteborgaren är i sin sommarstuga och det är en onsdag som är en fredag för det är långhelg på gång. Han är på landet och jag är mitt i stan, på min bästis innergård med grillat och vitt vin. Hon och jag pratar om relationer och hur de sällan är så perfekta som de verkar men hur man ändå känner att det är värt allt. Små saker som en kopp kaffe på nattduksbordet när man har svårt att ta sig ur sängen, eller hans leende när man tar sig upp och virar in sig i täcket och sätter sig bredvid honom och dricker kaffet. Alla de små detaljerna som tillsammans gör sammanhanget, gör att man hela tiden längtar efter honom.

Det är onsdag kväll och vi skickar bilder på mat till varandra. Här är min grillmat, här är min nudelsallad. Sen blir det tyst. Det är torsdag morgon och vaknar med lite huvudvärk efter vinet, tittar på mobilen och den är tom. Tittar på messenger och han har inte varit online på elva timmar snart. Skriver god morgon och sen väntar jag. Han brukar vara morgonpigg. Det går en liten stund och sen börjar katastroftankarna smyga sig på. Ni vet. Man blir liksom stirrig i kroppen och vrider och vänder sig och tittar på mobilen varje minut. Jaha, nu har han inte varit online på tolv timmar. Inte sen vi chattade sist, det sista jag skrev har han inte läst. Och det är då man börjar tänka att tänk om det hänt nåt? (Med mitt ex tänkte jag så nästan var gång han var ute och körde motorcykel, tänkte att nu kommer det snart ett telefonsamtal från okänt nummer och då är det från sjukhuset.)

Så i mitt huvud tänker jag tänk om han har dött. Tänk om det har kommit in nån galning med kniv i stugan och huggit honom i magen, tänk om han ligger död på köksgolvet? Tänk om han satt maten i halsen och så har det sista vi diskuterat varit onsdagsfredagsmiddagen. Ni vet när man börjar tänka sådär, då börjar hjärtat klappa snabbare och man funderar över vad man ska ha på sig på hans begravning. Och tankarna bara rusar iväg. 

Sen blir klockan 0915 och jag går upp ur sängen. Sätter på en kanna kaffe medan hjärtat bankar. Klockan 0930 skriver han äntligen, godmorgon nu har jag sovit jättelänge. Och jag andas ut, mitt hjärta lugnar ner sig. Han är i sin stuga på landet och jag är i stan, och jag tänker att jag längtar efter honom. Ikväll ska vi träffas igen och jag tror att han betyder mer för mig än vad jag tidigare har trott.


onsdag 17 maj 2017

vardagarna & otillräckligheten.

Man tror att det ska vara enklare. Att livet liksom löser sig för att man blir kär och allting bara flyter på. Vet ni, eller ja det kanske bara är jag som inte visste det, så är det inte alls. Det kan vara nåt som är väldigt bra såklart och enklare ibland att inte vara ensam, men det är en extra pusselbit, en extra tanke att konstant tänka. Han är det första jag tänker på när jag vaknar och ibland gör det mig glad men ibland finns det orostankar om otillräcklighet och hur man ska få dagarna att gå ihop.

Snart har halva 2017 gått. Jag försöker stanna upp och känna efter ibland, istället för att bara rusa framåt. Tar foto på alla möjliga blommor och träd i motljus och tänker på allt jag skulle vilja hinna med men inte gör. Jag har inte badat i havet än och ändå har halva maj gått. 

Ibland vet jag inte vad jag vill, mest för att jag känner att jag aldrig räcker till. Idag var jag tvungen att ställa in umgänge med vänner efter jobbet för att jag inte orkar. Orkar inte vara trevlig, orkar inte umgås, vill inte annat än att vattna mina chiliplantor och mina tomater och sen laga mat och lägga mig på soffan. Kanske ett glas vin med öppen balkongdörr, orkar inte socialisera. 

Jag har inte träffat mina föräldrar på flera veckor. Tidigare brukade jag träffa dem nån gång i veckan, äta middag hos dem och och klappa katten och sen åka hem igen. Det är sånt jag saknar, sånt jag ibland måste prioritera bort för att umgås med M. Jag hoppas att han snart vill följa med hem till mina föräldrar och äta middag, det har jag inte vågat fråga. Så mycket som jag fortfarande inte vågar fråga om, för att inte riskera att han ska tycka att jag är tjatig eller nåt. Jag vill bara att han ska vara med, lite mer delaktig än nu.

Jag längtar så ruskigt mycket efter semester, efter att få vara ledig ett längre tag. Jag drömmer om att resa bort med M, isolera mig nånstans med honom i några dagar. Vi har snart känt varandra i ett halvår och jag tycker fortfarande bara att jag känner utvalda delar av honom, och han har nog bara sett utvalda delar av mig. Det är märkligt. Jag vet att jag vill vara med honom men jag vill vara mer. Vill att veckan ska ha åtta dagar och dygnet 30 timmar och jag vill bo med honom. Jag tänker ofta på det: att honom vill jag bo ihop med. Jag tror att det skulle göra vår relation finare, vi skulle slippa det där krånglandet om min stad eller hans, slippa mötas vid Ica, slippa tåget hem.

Ibland tänker jag att jag kommer att förstöra detta. På nåt sätt. Jag kommer att tränga in honom i ett hörn, han kommer känna att det blir för mycket, eller så kommer jag att ställa krav som han inte kan möta, frågor han inte kan svara på. Men jag har aldrig haft detta förr. Jag vet inte hur man gör när man nästan kan leva ihop - vet bara långdistans eller att den ena offrar allt och flyttar och det var jag. Jag vet inte hur man gör med vardag. Jag är inte helt ärlig mot honom för jag vågar inte och jag vet inte vad han tänker. Vet inte hur ärlig han är mot mig, vad han tänker tycker känner vill med framtiden. 

Och jag vet att jag nån gång måste fråga vad han vill i längden. Vet man det? Jag vet att jag vill ha en trädgård (eller en koloni), jag vill ha minst en katt och kanske höns men jag vet inte om jag vill ha barn. Jag vill vara med honom och jag vill att han ska vara med mig precis så. 

söndag 7 maj 2017

just like love.

Det är nåt som har förändrats. Till det bättre, precis som jag hoppades. Och jag tror att han märker det också, jag tror att han precis som jag är tryggare nu. Jag är så ruskigt kär i honom och nu känns det inte längre som att jag måste hålla tillbaka lite grann, nu vågar jag visa det. Det är liksom som att det är vi på riktigt nu, som att vi bara nästan var där innan. Det är enklare nu, allt är varmare och mjukare. 

Jag vågar drömma om en framtid med honom nu, det vågade jag inte innan. Vågar tänka lite framåt utan att bromsa direkt, vågar tro att det kan bli så att detta håller. Att det bara blir bättre. 
*
Och jag märker att jag har svårt att skriva om mina känslor för honom, att orden inte räcker till för att beskriva det riktigt. Hur han får mig att känna mig alldeles mjuk och varm inuti, hur hans händer mot min hud bränns och hur hans läppar mot mina liksom är äh jag vet inte men helt jävla fantastiskt.

Konstigast av allt är att det känns så självklart nu, tvekan som fanns ett tag har helt försvunnit. Att jag ska vara med honom, han den tystlåtna och försiktiga göteborgaren, att vi ska vara ihop känns bara givet. Jag vill göra allt med honom, drömmer om att resa och att bo i hus och drömmer om vardagar. Det måste vara det som är kärlek va?

måndag 1 maj 2017

& i azalea kan man inte undgå att bli kär.

Det blir Valborg, siste april, och jag går med lätta steg. Det är solsken igen fast regnet vräkte ner igår, klyschigt men fint som fan. Jag ska hem till några vänner och grilla och dricka öl och valborgshänga och göteborgaren bestämmer sig för att följa med. Fattar ni! Hur stort detta är för mig: att han har förstått hur viktigt det är för mig att han träffar mina vänner. Det måste verkligen ha hjälpt att jag pratade med honom om det.

Jag åker i förväg för han har en massa att fixa hemma. Så jag hänger i mina vänners trädgård och några timmar senare kommer han. Och jag blir så himla glad att han är där. Mina vänners hund sätter sig bredvid honom och han sitter i solskenet på en altan med mig och mina vänner. Han har kört bil dit så han dricker alkoholfri öl, vi går en tipspromenad hand-i-hand i deras kvarter vid havet, är kvar i några timmar och sen kör vi hem. Han skjutsar min bästa vän hem och hon frågar ut honom om saker och jag tänker att de två är några personer som jag gillar mest av alla. Tänk att man får åka bil en Valborgskväll med två av dem man gillar mest i världen.

Han är envis som attan med att han inte ska sova över hos mig, han vill börja dagen i sin lägenhet. Så jag åker med honom till hans stad, min hand om hans nacke när han kör bil. Vi kommer hem till honom och jag säger att jag är jätteglad att han följde med, att det betyder mycket för mig. Det vet han men jag vill att han ska höra det igen. Det känns faktiskt som att vi har tagit ett steg framåt, och jag tror att han känner det också. Vi har en annan närhet nu. Det känns som att han vågar mer också, kanske att det var bra för honom att vi hade samtalet i fredags också.

Och jag är så kär i honom att det liksom bubblar över. Det är fantastiskt att det kan vara så. Detta var min bästa Valborg hittills i livet, tror jag.

söndag 30 april 2017

vad som hände sen.

Jag känner mig lite lugnare nu. Redan när jag träffade M i fredags kände jag på mig att det skulle gå bra, magkänslan sa att det skulle bli okej. Att vi skulle kunna prata. Vi lagar mat hos honom och tittar på fotboll, hans lag vinner med 2-1 och han blir glad. Vi sitter nära i soffan, hans hand på mitt lår, min hand om hans nacke. Lugnet som finns inuti mig när vi sitter så, det är värt mycket för mig som annars ofta är rastlös och vill nån annanstans. När det är som bäst med honom vill jag ingen annanstans, då vill jag stanna alla klockor.

Sen säger jag att jag vill prata om varför jag kände mig ledsen häromdagen. Säger att jag vet att vi är olika, och han vet det också. Säger att ibland blir jag osäker på vad du vill, när vi inte pratar om saker. Jag är van vid mina vänner som är raka på sak, säger vad de tycker och känner. Ibland blir jag trött på att det är jag som måste ta upp saker, jag som behöver fråga om vi ska hitta på nåt. Han säger att han inte är så bra på att prata och inte så bra på att ta initiativ, har aldrig varit det, men att han ska försöka bli bättre. Jag tror att det är en personlighetsgrej, han säger att han och hans pappa är likadana - de pratar inte så mycket - men jag tror ändå att man kan försöka och att man kan bli lite bättre på sånt.

Jag har svårt att skriva om detta, för det handlar mycket om vilka känslor jag fick i samtalet. Lugn, trygghet, visshet om att han vill vara med mig. Att han lyssnar och tar till sig och förstår vad jag tycker är viktigt. För mig är det värt mycket bara att jag känner att han vill förstå, att han vill försöka, att han tycker att det jag pratar om är viktigt. 

På morgonen efter fortsätter vi samtalet, jag ger det en liten paus för vi är båda trötta på kvällen. Jag sover tungt bredvid honom och på morgonen fnissar han och säger att jag somnade direkt och snarkade lite. Vi dricker kaffe, två koppar var, och jag säger att jag vill prata lite mer om det vi pratade om igår kväll. Frågar honom vad han tycker och han säger att han tycker inte att det är något problem att vi är olika, att det vore tråkigt att vara med nån som är för lik en. Jag frågar honom vad han tycker är viktigt och han säger att han inte riktigt vet, men att det är bra att vi pratar om det. Jag säger att för mig är det väldigt viktigt att vi kan prata och det är viktigt för mig att vi blir inkluderade i varandras liv. Det som jag säger på morgonen är sånt jag tänkte att jag skulle säga på kvällen, men inte fick sagt då. Jag säger att det är viktigt för mig att vi träffar varandras vänner och familj och han säger att det får vi fixa. Det behöver inte vara så svårt känner jag, vi kan gå och ta en öl eller så. Bara jag får veta lite mer om  hans liv och de han umgås med ibland (även om han umgås med sina vänner så himla mycket mer sällan än jag med mina). Jag säger också att han måste säga till om han tycker att nåt är jobbigt eller om det finns nåt han skulle vilja att jag gjorde annorlunda, han lovar att det ska han men det är inget hittills.

Jag går från hans lägenhet med lätta steg, känner att det är väldigt skönt att vi pratade om det där. Även om det mest var jag som pratade, som vanligt. Det får vara så. Jag tror såhär: I grunden har han en personlighetstyp och jag en helt annan. Men vi gillar varandra och vi passar ihop på vissa sätt. Vi trivs i den andres sällskap och han har en känsla av hemma som jag inte fått på länge. Jag gillar ju hans lugn, det som är en stor del av honom, jag gillar att han är trygg i sig själv och den han är. Just nu känner jag att vi kör på med det här, jag vill absolut inte att det ska ta slut än på ett tag. Sen får vi se hur det blir i längden, det vet man aldrig. Blir det för mycket vi måste prata om hela tiden, känner jag att det inte ändras, då får vi se om det är värt det. Just nu är det ändå värt det, och det måste vara det viktigaste. Han är viktig för mig och jag är säker på att jag är viktig för honom också.

torsdag 27 april 2017

rädslan.

Plötsligt igår blev jag jätterädd. Att det kanske inte blir mer än såhär med min göteborgare, vi kanske inte passar bättre ihop än såhär. Det hela är JÄTTERÖRIGT i mitt huvud just nu men jag måste prata med honom och vi måste antingen röra oss framåt eller inte alls, tror jag. Jag kan inte gå runt och vara osäker för att han inte är tillräckligt bra på att prioritera eller kommunicera sina känslor till mig. Jag tror att han försöker, men jag vet inte om vi är för olika. Vet inte om det är så att vi vill olika saker, att våra liv kanske inte passar ihop.

Såhär: 
Vi hade inte träffats på flera dagar, nästan en vecka, och jag kände mig nästan tom när vi träffades. Trött av att styra upp det, trött av att leda samtalet. Ibland går hans samtal bara på ytan, som om han inte vågar/vill gå på djupet. Vi var ute och åt och vi pratade om fotboll och jobb och okej då, sen när vi tog en öl efter maten så pratade vi även om musik. Han frågade vad jag ska göra på Valborg, jag sa att jag ska till en kompis och han får jättegärna följa med. Han svarade att han har kanske planer eller han kanske inte orka fira eller jag vet inte. Jag blir så trött. Jag vill detta: att han ska vilja följa med mig och träffa mina vänner, eller att han ska inkludera mig i sina planer. Fråga om jag vill följa med honom. Jag vill att han ska känna sig välkommen bland mina vänner och jag bland hans, vill inte att det ska vara nån tvekan alls där. Men han har bara träffat en av mina vänner och det är inte en av de närmsta. 

Jag blir så uppgiven av att det känns som att han inte släpper in mig helt. Och jag vet inte vad det beror på. Han stänger inte ut men han bjuder inte heller in. Det är självklart att vi ska träffas men han tar inte initiativ och han pratar inte om sånt jag tycker är viktigt i längden. Jag är så rädd att han inte släpper in mig så mycket som jag vill att han ska göra, sådär självklart och enkelt. Varken samtalsmässigt eller helt fysiskt, bara i små doser här och där. Jag vet inte om han helt enkelt tycker att det är jättesvårt att släppa in mig eller om han inte orkar inte vill inte kan. 

Och jag vet inte hur länge jag orkar att det ska vara såhär svårt. Jag ligger vaken halva natten och har ångest över att jag inte vet hur jag ska göra, inte vet vad jag ska säga, ibland vet jag inte vem jag är med honom. Jag är kär men det är inte enkelt, det är inte det där direkt när man vet precis hur man kan vara och vad man kan säga. Jag försöker fortfarande få honom att öppna sig, försöker få honom att fatta att jag gillar honom supermycket men inte på vilka villkor som helst. Jag kan inte ha honom som en separat del av mitt liv, det går inte, jag vill inte. Jag kan inte gissa vad han vill. 

Och han sover inte heller, det märker jag. Hans alarm ringer 05.45 och jag känner mig tung och ledsen. Jag har flyttat närmare honom för att kunna slumra lite, mitt huvud mot hans hals för att känna hans andetag och värme och jag tänker att fyfan vad jag gillar dig men jag känner mig så trött. Och jag vaknar och känner mig ledsen, jag säger det till honom, säger att jag inte vet varför. Vi bestämmer att vi ska ses imorgon kväll och hjälp vad jag känner att vi måste prata. Vi måste bli nåt mer, det funkar inte för mig så som vi har det nu. Vi ses och vi umgås i vår lilla bubbla men vi blir liksom inte närmare och jag får inte veta mycket mer om honom, det är inte alls som om vi känt varandra i flera månader utan kanske snarare några veckor. Jag vet inte vad han vill, vet inte hur han tänker och det skrämmer mig. Jag kan inte vara så, jag kan inte tassa runt och gissa vad han tänker och känner, det måste ändras.

Jag åker till jobbet och han skriver på messenger att han hoppas att jag fick lite sömn och att jobbdagen blir bra och jag tror att han känner på sig att det kanske är nåt som är lite fel. Jag tror att han försöker men jag vet inte om det räcker. Håll tummarna för att vi kan lösa det här, att det kan bli bättre. 

måndag 24 april 2017

a million reasons.

Jag vet inte varför jag plötsligt är så osäker. 
Jag vet inte vad det är, men det skaver. 
Nåt som sitter på tvären, en tanke som gnager. En tanke som inte vill släppa om hur jag vill ha det, är det såhär jag vill ha det? Är det såhär det ska vara? 


Jag har glömt hur det var att vara ihop senast, men ska det vara såhär svårt? Ett evigt pusslande om att få ihop att ses, tider som inte passar, kvällar som är uppbokade, kompisar som säger "men snart måste vi väl också få träffa honom!", stressen över att inte räcka till för nån. Att det känns som att jag vill för mycket eller nåt, jag vet inte vad det är. Som om jag gillar honom för mycket, för snabbt, för intensivt. 

När jag inte träffar honom på några dagar kan det hända att magknipet kommer tillbaka. Idiotiska tankar om att han kanske inte vill detta egentligen. Dessa tankar ligger och maler i bakgrunden ibland, som om mitt huvud inte kan släppa dem. När han ställer in när vi skulle ses på lördagen pga att han blivit sjuk, så måste jag fråga. Att han inte ställer in pga att han inte vill träffa mig, jag frågar försiktigt och säger att det har med gammal skit och dejting att göra så han inte tror att jag misstror honom, och han svarar att så är det inte. Att han gärna hade setts men att han inte orkar, att han måste vara hemma och vila sig frisk. Jag nöjer mig med svaret men jag tycker inte ens om att jag känner att jag behöver fråga.

Jag vet inte vad jag väntar mig, jag vet inte vad som fattas egentligen. Vet inte om jag har orimliga förväntningar på att det ska vara enklare och bara flyta på. Att jag kanske tänkte att det här pusslandet skulle lösa sig själv, att vi inte skulle behöva prata om det jämt? Men jag verkar komma till fler och fler punkter där jag måste prata om hur jag känner, om mina osäkerhetskänslor som kommer fram ibland fastän jag försöker mota bort dem. Jag tror att mycket är rädsla hos mig. Rädsla att han ska ångra sig, att det här inte ska vara tillräckligt. Att det inte ska vara tillräckligt för honom eller tillräckligt för mig, eller att det ska vara för mycket för honom men för lite för mig. 

Hur sjutton hanterar man detta egentligen? Varje gång vi pratar om det så känns det lite bättre, men varje gång så är det jag som tar upp det. Som om jag ska behöva driva oss framåt, jag vet inte vad han känner om jag inte frågar. Vet inte mer än det han visar när vi ses, som när han ler och säger att han har fixat en extranyckel som nu hänger hos honom och som jag använder när jag är där. Jag försöker tänka på de där små gesterna, försöker att tänka att jag borde kanske inte kräva mer just nu? Men jag har tusen tankar i mitt huvud och jag vet inte vilka tankar han har i sitt.