måndag 24 april 2017

a million reasons.

Jag vet inte varför jag plötsligt är så osäker. 
Jag vet inte vad det är, men det skaver. 
Nåt som sitter på tvären, en tanke som gnager. En tanke som inte vill släppa om hur jag vill ha det, är det såhär jag vill ha det? Är det såhär det ska vara? 


Jag har glömt hur det var att vara ihop senast, men ska det vara såhär svårt? Ett evigt pusslande om att få ihop att ses, tider som inte passar, kvällar som är uppbokade, kompisar som säger "men snart måste vi väl också få träffa honom!", stressen över att inte räcka till för nån. Att det känns som att jag vill för mycket eller nåt, jag vet inte vad det är. Som om jag gillar honom för mycket, för snabbt, för intensivt. 

När jag inte träffar honom på några dagar kan det hända att magknipet kommer tillbaka. Idiotiska tankar om att han kanske inte vill detta egentligen. Dessa tankar ligger och maler i bakgrunden ibland, som om mitt huvud inte kan släppa dem. När han ställer in när vi skulle ses på lördagen pga att han blivit sjuk, så måste jag fråga. Att han inte ställer in pga att han inte vill träffa mig, jag frågar försiktigt och säger att det har med gammal skit och dejting att göra så han inte tror att jag misstror honom, och han svarar att så är det inte. Att han gärna hade setts men att han inte orkar, att han måste vara hemma och vila sig frisk. Jag nöjer mig med svaret men jag tycker inte ens om att jag känner att jag behöver fråga.

Jag vet inte vad jag väntar mig, jag vet inte vad som fattas egentligen. Vet inte om jag har orimliga förväntningar på att det ska vara enklare och bara flyta på. Att jag kanske tänkte att det här pusslandet skulle lösa sig själv, att vi inte skulle behöva prata om det jämt? Men jag verkar komma till fler och fler punkter där jag måste prata om hur jag känner, om mina osäkerhetskänslor som kommer fram ibland fastän jag försöker mota bort dem. Jag tror att mycket är rädsla hos mig. Rädsla att han ska ångra sig, att det här inte ska vara tillräckligt. Att det inte ska vara tillräckligt för honom eller tillräckligt för mig, eller att det ska vara för mycket för honom men för lite för mig. 

Hur sjutton hanterar man detta egentligen? Varje gång vi pratar om det så känns det lite bättre, men varje gång så är det jag som tar upp det. Som om jag ska behöva driva oss framåt, jag vet inte vad han känner om jag inte frågar. Vet inte mer än det han visar när vi ses, som när han ler och säger att han har fixat en extranyckel som nu hänger hos honom och som jag använder när jag är där. Jag försöker tänka på de där små gesterna, försöker att tänka att jag borde kanske inte kräva mer just nu? Men jag har tusen tankar i mitt huvud och jag vet inte vilka tankar han har i sitt. 

torsdag 20 april 2017

ett år senare.

I dagarna var det ett år sen J och jag bröt, eller vad vi nu gjorde. Ett år sen jag kände mig lurad efter två månaders dejtande, där jag trodde att vi var på samma nivå men där jag tydligen var mer seriös än han. Ett år sen min största dejtingbesvikelse, som skulle kunna ha gjort att jag blev bitter men som på nåt sätt gjorde att jag blev kaxigare och mer bestämd gällande dejting. 

Nåt som jag tror att jag insåg efter hela episoden med J var att om jag vill ha ärlighet tillbaka så måste jag vara precis så ärlig själv. Vill jag ha öppenhet så måste jag visa att jag vill ha det, och inte bara förutsätta att den andra personen fattar det. Jag började öva på det redan när jag träffade Valborgskillen några veckor efter J. Vi dejtade ett tag men sen insåg jag att vi bara borde vara vänner och när vi hade pratat om det blev vi just vänner. Idag är han en av mina bättre nya vänner, om man kan säga så. Där lönade sig ärlighet när det visade sig att vi båda kände likadant. 

Med M är det svårt ibland, det är inte alltid så jäkla enkelt att vara ihop som man tänker sig i förväg att det ska vara. Om nån nu trodde det. Jag är ruskigt kär i honom och min största rädsla är nog att han inte är lika kär i mig. Att det skulle visa sig att han inte är lika seriös som jag är inte särskilt troligt, han vet hur jag känner, men han är inte jättebra på att prata om sina egna känslor. Jag har blivit mycket bättre på att prata om mina känslor och fråga hur han känner, men han har fortfarande svårt att öppna sig. Det kommer då och då, små bevis på att han verkligen gillar mig, att han minns saker som jag sagt och tar fasta på detaljer och att han frågar mig saker. Det märks när han skriver små meddelanden om ingenting alls, håller igång ett samtal som aldrig tar slut. Men jag skulle önska att han blev ännu bättre på att visa vad han känner, bättre på att öppna sig. Förhoppningsvis kommer det med tiden och jag ska ha tålamod, inte låta min osäkerhet ta plats. Efter att jag sagt att jag gärna ville att vi skulle träffas oftare, har vi börjat träffas oftare. Det var inte så svårt. Det är nåt jag har lärt mig, att jag inte behöver göra nåt svårare än vad det är, men samtidigt önskar jag ibland att det inte bara ska vara jag som driver oss framåt. 

Jag vet inte, vad jag försöker skriva tror jag är att jag har förändras på vissa sätt det senaste året, har blivit bättre på att inse att mina osäkerhetskänslor ofta ligger just hos mig, och att lösningen är att prata om det. Har insett vad jag vill ha och att öppenhet måste vara vägen dit. Innan jag pratade med J förra året hade jag nog aldrig varit den som tagit initiativ, den som ställt seriösa frågor, den som konfronterat. Nu är det den jag är, eller är på väg att bli, den som vågar fråga saker i relationer och den som vill ha svar. Hade jag träffat M för ett år sen så hade det nog inte blivit vi, det är jag ganska säker på. Då tror jag inte att vi hade lyckats ta oss hit, jag hade inte vågat fråga och det hade sannolikt runnit ut i sanden. Det är märkligt att tänka så, men inte så konstigt egentligen. Man är en person i grunden och sen kan det hända saker som gör att man förändras på vissa sätt. Man förändras genom hela livet, så måste det vara. 

Och herregud förrresten vad mycket mer trygg jag är i mig själv och den jag är idag, än vad jag var för ett år sen. Bara det är guld värt. 

fredag 14 april 2017

så får du mig ändå.

Han och jag har hittat ett sätt att vara på. Vi förstår varandra bättre nu, vet precis vad den andra gillar och hur man ska säga. Vi har ett sätt som är mjukt och skämtsamt och där allvaret kommer mellan varven som när han hackar lök och jag frågar frågor om hans uppväxt. När hans föräldrar skildes, vem han bodde hos, när han började gilla att laga mat. Han svarar på sin mjuka göteborgska och jag försöker se hur han var då, vem han var när han var sexton, men det är svårt. Han som står framför mig är trettitvå och min andra riktiga pojkvän i hela livet. Han är varm och trygg och han lagar risotto med ett detaljsinne som jag inte har. 

Och det är så fjuttigt när jag ska beskriva det vi har. Det är tryggt och det är en känsla av hemma, vi är lika varandra på några sätt men också olika varandra på några sätt. Nu tror jag att vi börjar förstå hur. Hans mamma ringer när vi lagar mat och han ringer upp och säger att jo men vi står mitt i matlagningen. Vi. Jag är en del av hans vi. Jag tror att jag betyder mer för honom än vad jag trott, han visar det i de små detaljerna och orden. Det är de små nyanserna i hur han säger saker. 

Kvällssolen skiner in genom hans fönster och när vi har ätit säger han att nu går vi en promenad. Vi går i hans kvarter och det luktar vår. Nån sorts träd blommar med vita små blommor, det kanske är prydnadsäpple, och han skrattar åt att jag härmar koltrastarna och de svarar tillbaks. Vi pratar om havet och hemma och landskap och när vi kommer hem till honom igen tittar vi på fotboll. Det är det enkla, det bara flyter. Det finns liksom inga frågetecken, inte just nu. Just nu bara är vi. 


Vi vaknar tidigt i hans lägenhet, jag vaknar alltid tidigt med honom, ligger kvar en stund och jag känner hans hjärtslag. Det är så det ska vara, jag känner mig trött och lätt och rusig och att jag har en människa att ligga nära och bara vara tyst med. Han ska köra till Göteborg, så jag borstar tänderna och tar på mig jackan när vi har druckit kaffe. Han packar och säger "ska du redan gå? jag tänkte köra dig till stationen". Jag är rastlös och vill ut i vårsolen och säger att han inte ska köra omvägar för mig och att han får köra försiktigt.

Ska du redan gå, meningn stannar kvar när jag promenerar till stationen. Vi har umgåtts ett halvt dygn och han undrar om jag redan ska gå. Att man kan vara så glad som jag är. 

Jag går genom Malmö och allting blommar och hela jag är ett fånleende och sockervadd inuti.

torsdag 6 april 2017

i'll come running with a heart on fire.

Jag träffar en av göteborgarens kompisar för första gången, på en spelning med en av mina favoritartister. Det är spännande - jag tänker att vilka kompisar man har säger en del om hur man är som person. Hans kompis är en trevlig smålänning som är lätt att prata med. Hans kompis säger att det är kul att träffa mig, och att han hört att vi träffats på Tinder och det kan alltså funka... Hans kompis lägger samtalet på en avslappnad nivå direkt och får mig att känna mig välkommen och visar att han hört talas om mig, i alla fall lite grann. Att de pratat om mig får mig att slå kullerbyttor inombords, men småle utåt. Inombords slår hjärtat dubbla slag när jag står där med min kompis, min kille och hans kompis.

Och jag får bekräftat, liksom skämtsamt, av min killes kompis att han kanske inte är den mest öppna. "M visar inte allt på en gång, man lär känna honom efterhand", säger han apropå att jag inte träffat hans kompisar innan, och jag tänker att ja så är det nog. Det där har jag ju känt på mig, att han är en sån som öppnar sig mer och mer ju längre tid som går. Och han har valt att vara med mig och jag har valt att vara med honom. Han står bredvid och ler med sina skrattrynkor och han säger inte så mycket men jag står nära och jag är glad att träffa hans kompis. Glad att hans kompis säger just såna saker man vill höra som ny tjej. 

Och under spelningen står jag bredvid göteborgaren och han tar min hand. Stryker sina fingrar längs min handflata, över handryggen och handleden och jag bara står och fånler. Vi kan stanna tiden nu, det går bra. Jag har sett en av mina favoritartister igen och han var glad och spelningen var finfin och sällskapet perfekt. 

När vi lämnar stället säger vi hejdå till min kompis och till hans kompis. Hans kompis passar på att bjuda in mig till deras fredagsplan och jag känner fan vad fint att bli inkluderad så (jag ska till Stockholm men ändå). Jag har glömt hur allt sånt här känns, glömt hur det ska vara när det är bra.
Det blåser nästan storm och göteborgaren och jag går hem till mig och fnisset bubblar fram. Vi somnar tätt intill och han gör att mina ben känns som spagetti och tänder eld på mitt hjärta. Hela tiden.

måndag 3 april 2017

lägga pussel.

Nåt jag glömt sen förra gången jag var i ett förhållande: det är inte alltid superenkelt att vara ihop. Det kräver att man pratar om allt. Som singel tänkte jag nog ofta att lösningen på allt skulle vara ett förhållande. Man glömmer att det är svårt, det också. Det är så mycket att prata om, så många sidor att lära känna hos den andra. Jag glömmer ibland att alla inte är lika spontana som jag, att alla inte kan släppa sina planer bara för att jag hör av mig och tycker att det vore kul att ses. Att man funkar olika, har olika tankar kring hur vardagarna kan vara.

Och jag undrar ofta vart tiden tar vägen. Jag jobbar med att pussla in honom i min vardag och jag vet nu att han jobbar med detsamma, vi har pratat om det. Vi är två vuxna med heltidsjobb, pendling, fritidsintressen och vänner – två som dessutom varit singlar länge. Vi måste börja bestämma mer i förväg och vi måste börja tänka att det är okej att bara ses en stund om det inte hinns mer. Det behöver inte vara allt eller inget, det kan vara några timmar en kväll om den andra ska upp orimligt tidigt till exempel för att hinna med ett tåg. Bara man vet att det är så, bara man känner sig prioriterad ändå. Vi har pratat om det nu, vi vet att det är så.

Sen ses vi och då är det fantastiskt. En soffa, två folköl, New girl säsong fem på teven, avsnitt efter avsnitt. Han som sitter bredvid och drar fingrarna genom mitt hår. Min hand på hans lår och vi skrattar åt samma saker. En varm säng den första natten i april och man sover tungt och vaknar av fåglarna kvittrar frenetiskt utanför fönstret och att det doftar kaffe. Då är det inte svårt, då är livet jäkligt lätt.

Och pusslandet, jag tror att det fixar sig med tiden (jag är rätt säker på det). Jag vill bara att han ska vara en naturlig del av mitt liv, av min vardag, men det tar lite tid att få ihop två vardagar som varit på olika håll länge. Konstigare än så tror jag inte att det är. Ändå tycker jag att det är läskigt: att han ska träffa mina kompisar (tänk om han inte gillar dem! Tänk om de inte gillar honom!) och att vi kanske snart behöver prata om hur vi ska planera våra semesterveckor i sommar (så att vi kan vara lediga i alla fall nån vecka samtidigt). Och allt det där är såklart pirrigt och roligt samtidigt som det är läskigt, det är alla känslor på samma gång. Som det är att vara kär, det där tillståndet jag hade glömt men nu inte vill vara utan.

måndag 27 mars 2017

can't believe how strange it is to be anything at all.

Ändå blir jag rädd ibland. Rädd för att jag gillar honom så jävla mycket, mycket mer än jag gillat nån på flera år.  Det skrämmer mig. Som om jag bara vill lägga benen på ryggen och fly, eller som om jag tror att han kommer att göra det när som helst. Panikkänslorna då, när jag känner så. De är inte att leka med.

Jag försöker som fan, och jag har blivit bättre på det, att prata om mina känslor. Jag säger till honom att jag gillar honom jättemycket, och han säger att han gillar mig också. Men det känns så futtigt. Jag vet inte om han fattar. Och jag vet inte hur man pratar om det. Vet inte hur man pratar om kärlek mer än att säga att jag gillar honom, mer än att visa det.

Och jag vet att det låter fjantigt men vissa stunder kan jag känna att allt är för bra nu, det kan inte hålla i sig. Det är gamla känslor som sitter i, antar jag, kanske tankar från förra våren när det var nån gång såhär års som det vände med J. Nån gång för ett år sen lade jag upp en bild från ett blommande träd på hans innergård och hur jävla glad jag var och sen vände det efter nån vecka. Och jag är bra på att säga till mig själv att man ska inte jämföra, aldrig jämföra. För M, göteborgaren, är en helt annan än J, så mycket lugnare och tryggare och han har inte visat en enda tendens till att vilja fly. 

Och: ibland känns det som att det är jag som styr upp vårt förhållande. Och jag har inget emot det, men jag skulle vilja lite grann att han styrde upp saker lite mer, planerade. Jag tror att han låter mig göra det, kanske tycker att det är bekvämt, men jag skulle vilja att han överraskade mig med nån kul idé. Äh, jag hör ju hur fånigt detta låter. Men jag är inte van vid mina känslor. De är utanpå hela tiden. Och jag är rädd att de rusar iväg med mig och hur sjutton pratar man med nån om det? Var börjar man ens, hur pratar man om sånt som är viktigt för en? Jag vet inte.

onsdag 22 mars 2017

vad jag har lärt mig:

* att vi är olika. Jag har ett annat tempo än han, han har ett annat sätt än jag. Jag är snabbare, pratar innan jag tänker eller samtidigt. Han är mer eftertänksam. Svarar med tanke bakom, tänker efter när jag frågar nåt. Han är försiktig, jag är en elefant bland porslin.
* att jag kan säga hur jag känner. Om jag känner mig nervös för att vi inte har setts på ett tag, då kan jag säga det. Och då säger han att det behöver du inte vara och så ler han så jag smälter. 
* att tystnaden inte måste vara ett problem. Jag måste inte fylla den. Vi kan ligga bredvid varandra och läsa och jag måste inte fråga saker hela tiden. Mitt smalben kan ligga i luftrummet mellan hans ena knä och madrassen, våra överarmar kan snudda vid varandra. 
* att vi kan ligga tinning mot tinning och jag kan tänka att det är bara här i hela världen jag vill vara. Och att jag kan tänka det så intensivt att jag tror att jag måste utstråla det. 
* att sova med honom. Jag vaknar fortfarande då och då men jag somnar tungt, tätt intill. Det måste betyda att jag är trygg i hans sällskap, den där tunga sömnen nästan utan några drömmar. 
* att jag kan vakna av att jag tar hans hand, halvt vaken och halvt i sömnen och han kramar min tillbaka. 
* att det mjukaste sättet att vakna på är brevid honom, när han måste gå och jag kan ligga kvar en lyckorusig kvart till.