Vi ska spela svåra & aldrig längta hem.

Ännu en måndag & jag har Emil Jensen-terapi. Vissa dagar säger Emil allt man behöver höra, ibland behöver man naiviteten och tron på den gränslösa kärleken. Förresten, kärleken och de vackra orden behöver man alla dagar.



Det är tröst när du är borta. Och väntan på att du ska komma tillbaka.

It ain't me babe

Har hamnat i en period där jag inte orkar nånting. Orkar knappt resa mig ur sängen på morgonen och min lägenhet ser ut som helvetet för jag orkar inte diska orkar inte hänga in kläder i garderoben orkar inte ställa skorna på hyllan orkar inte köpa nya köksstolar för de gamla är trasiga. Lever som på en soptipp och det måste bli en ändring- nåt måste hända. Jag måste ta mig ut ur höstmörkret, dra upp gardinerna och släppa in det lilla dagsljus som finns.

Vill inte ha det så här mer. Långa sömnlösa nätter i skrynkliga lakan med tekopp bredvid sängen. En halvstickad halsduk tio varv om dagen, sen orkar jag inte mer. Orkar knappt engagera mig alls men gråter halvhjärtat i slutet av grey's anatomy. Febergråter och febersover, släpar mig ur sängen och snurrar in mig i min tjockaste kofta. Så börjar ännu en dag.

Världens bästa låtar, del 1.

Musiknörd beskriver jag ofta mig själv som, så även i min profil här. Om nån frågar mig vilken musik jag lyssnar på blir svaret oftast: all! Det finns få genrer jag inte tagit till mitt hjärta. Mina spotify-listor är brokiga och underbara och jag har för längesen slutat skämmas över den musik jag gillar.

Jag ger er världens bästa låtar, del 1.
Den har gjorts i hur många versioner som helst, mest känd är kanske Johnny Cashs, men bäst tycker jag ändå att låtskrivaren själv gör den.

Kris Kristofferson: Sunday Mornin' Comin' Down

Min sämsta dag.

Jag AVSKYR tisdagar. Kanske lägger jag för mycket vikt på det där med veckodagar men det är ett faktum: fredag och onsdag och lördag och söndag är underbara, måndag går väl an (ibland) men tisdag är totalt meningslös. Idag har jag vaccinerat mig och städat lite och handlat mat och ska jobba senare. Tisdagar är som gråa novemberdagar alltid.

Det bästa man kan göra av tisdagar är att klä sig fint och lyssna på ruby tuesday och tänka på fina människor. Förhoppningsvis också träffa fina människor så att det snabbt blir onsdag.

The ring of fire

Det är fredag eftermiddag, måste vara bästa tiden på hela veckan. Är svag för den där helgkänslan som ligger i luften, med förväntningar och förhoppningar som kanske blir uppfyllda. Människor går till och från platser och varje steg för dem närmare helgen och pausen från ekorrhjulet.

Är svag för fredagskänslan när man väntar på sin man. Varannan eller var tredje fredag när han är på väg eller jag är på väg. Idag väntar jag. Med country och kaffe och tända värmeljus, en stickning bredvid mig i soffan som också får vänta en stund till. Bloggläsning och tidsfördriv och tänk på hur dagarna ska bli. En lägenhet som väntar på hans närvaro.

Och den allra bästa tiden är när eftermiddagen blir till kväll och han ringer på min dörr. Då när hela helgen ligger framför oss och verkar oändlig.

Hur kan man älska nån som älskat nån förut?

När ska vi flytta ihop? frågar han och när som helst, svarar jag. Vet att jag menar det mer än allt jag sagt förut. Det är skrämmande hur nåt som sägs i förbifarten stannar kvar och betyder allt.

*
Och jag är fortfarande rädd, men det är nog kroniskt. Nåt med mitt hjärta som gör att jag aldrig är säker. Tvivlar och väntar mig att han plötsligt ska vara borta, utan att jag inte förstår varför. Att han ska hitta tillbaka till nåt bättre. Han säger att han är förälskad i mig och jag undrar hur det kan vara så. Hur jag kan vara utvald bland miljoner och hur man kan bli så sedd. Hur han kan veta precis vad jag vill att han ska säga.

*
Vet att det är nästa steg, det säger han också. Att nåt måste ändras även om allt är bra nu. Egentligen går det inte ihop, men det säger jag inte. Jag vill ju också och orkar snart inte mer. Vill ha det jag har nu, men ännu mer. Vill att vi ska ha det han hade med henne, men ännu bättre.

*
Han säger att han är lyckligare nu, och det är allt jag behöver höra.

Wish I was there

Mitt i all stress, eller vad man nu ska kalla det - eskapism. Som vanligt. Jag är så förutsägbar, så fort jag börjar rota mig vill jag vidare till nästa plats eller tillbaks till förra.

Nu längtar jag efter andra kanaler än de jag ser var dag. Längtar efter husbåtar och takknockar och parkerna.
Mest av allt längtar jag efter det man bygger upp, det som inte står stilla utan ständigt rör sig.

Jag längtar till Amsterdam.