söndag 19 februari 2017

att växa.

Vet ni, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva här längre. Därför kanske det blir lite längre tystnader här. 

Jag vill inte skriva för mycket om honom för jag vet inte hur jag ska beskriva det vi har. Jag kan inte jämföra detta med något annat. 

Senast jag var såhär kär var för snart tio år sen. Då skulle jag fylla 22 år. Fattar ni, 22! Så jävla ung man var. Jag minns hur det kändes, hur jag trodde det var den stora kärleken. Nåt jag minns är hur ensamt det var. Då flyttade jag utomlands och påbörjade samtidigt ett distansförhållande. Det rekommenderar jag inte. 

Jag minns hur det var att vänta på att mitt ex skulle ringa. Varje kväll väntade jag på honom. När jag tänker på det nu tänker jag på obalans. Att jag gjorde mig mer och mer ensam för att jag väntade på han jag var kär i. Han gjorde mig inte besviken då men jag borde inte ha satt mitt liv på paus för honom. 

Så annorlunda det är nu. Jag försöker att inte pausa nåt för kärlekens skull. Det ska vara som vanligt ändå fast bättre. Jag vill inte kasta mig in i nåt, inte vända mitt liv uppochner för hans skull. 

Så jag låter det ta sin tid. Känslan jag får när jag är med honom är en känsla av hem, men det finns annat som är hemma för mig också. Vi måste växa in i oss, tror jag. Vi är båda över trettio och har egna liv som varit skilda från varandra tidigare. Jag vill lära känna honom i min takt. Vill uppleva ALLT med honom men i lugn och ro. Vill att det här ska hålla och att det ska fortsätta kännas så jävla fint som det är nu. 

Och jag vill kunna känna varenda stund med honom. Det får ta sin tid men det känns verkligen som att vi kan hitta rätt. Jag tror att det är den största känslan jag har utöver ruset av att ha träffat honom: att detta som redan är sjukt fint kan växa till att bli något ännu finare. Jag tror på oss. 

måndag 13 februari 2017

100 000 fireflies.

Jag är bortrest över helgen men jag träffar honom en stund på söndag eftermiddag. Ska på middag hos en kompis några kvarter bort från hans, hinner hänga några timmar i hans lägenhet. Och något som jag tänkt på det är att när vi träffas så är det inte pang bom och explosioner, det är som en mjuk värme som sprider sig inifrån och ut och gör mig pirrig i hela kroppen. Som ett fluffigt täcke eller en spinnande kattunge, herregud vad löjligt det låter men så är det. Och det byggs upp mer och mer varje gång vi ses, vi kommer lite närmare varandra hela tiden. 

Mina vänner berättar om sina förhållanden som stormar. Passionerade och energiska, givande men också krävande. Och jag känner inte igen det minsta från mig och M, men jag antar att man är olika. Jag är inte stormig, inte han heller. Vårt förhållande är försiktigt och vi liksom känner efter var vi har den andra. Det kan ta en stund när vi träffas för min nervositet att lägga sig men det är bara så det är att förälskelse innebär en viss nervositet från min sida. Och från hans också, tror jag. Även om vi kysser varandra direkt när vi ses kan vi sen sitta bredvid varandra och bara prata en lång stund innan det blir en hand på ett lår, en som drar fingrarna genom den andras hår, en kyss och sen blir det mer. Sen byggs det upp och då försvinner nervositeten och det är bara elektricitet kvar när han stryker sin hand längs mitt nyckelben. Då är det tusen fjärilar som fladdrar omkring i hans vardagsrum. Februarisolen skiner in på honom, rakt över hans ansikte och han kisar och skrattar och vi flyttar oss in till sovrummet. 

Till mina vänner på middagen säger jag att jag vill bara dra honom i öronen. Bita honom i näsan, peta honom i sidorna, klänga fast mig runt honom som en orm. Efter middagen går jag hem till honom igen. Vi tittar på Westworld och jag vilar mitt huvud mot hans axel, han drar ett finger längs min hals och nacke och jag har ingen aning om vad den där teveserien handlar om egentligen. Vi lägger oss i hans säng och ingen av oss sover på nästan hela natten, jag tror att vi är ovana vid den andras närvaro där. Hans alarm ringer klockan sex och jag är inte säker på att jag sovit mycket alls men jag tänker att det kommer bli bra det med. Jag har ett täcke och en kudde och en tandborste hos honom och han beklagar att han inte kan lämna en extranyckel, att jag måste gå lika tidigt som han, men han har inga fler kvar. (Jag tänker att han får göra fler. Sen.) 

Han cyklar till stationen, stressad. Jag går långsamt genom stan på isiga gator och klockan är halv sju måndag morgon. Huvudet är tungt av trötthet men stegen lätta ändå. Det var längesen jag var så glad och samtidigt så lugn. 

onsdag 8 februari 2017

allting glittrar.

Det snöar hela dagen från morgon till kväll och jag är ingen sån som gillar snö men jag går omkring med ett stort jävla fånleende på läpparna och jag kan inte hjälpa det. Märker att jag skuttar till ibland. Och när hans namn på skärmen skriver "Snö!!!" och retas med mig för han vet att jag inte gillar vintern, då gillar jag vintern ändå på nåt sätt. För att han blir glad av snö och att han tänker på mig och att han retas med mig då. När jag tänker på det så, då gillar jag snön lite mer.

Och jag träffar honom efter jobbet, vi äter burgare. Lite känner jag som att vi dejtar fortfarande men med fördelen att jag vet att jag vill vara med honom och att han vill vara med mig. Jag är fortfarande  nervös bubblig fnittrig när jag ser honom, jag vill bara peta på honom hela tiden. Vi går vidare och dricker öl efter middagen (han åt upp mina pommes) och jag kan liksom inte sluta le mot honom. Han glittrar, han är fan självlysande. Tänk att alla inte ser det. Tänk att han går omkring på gatorna som en helt vanlig person när han är självlysande. 

Och när vi pratar mer och mer förstår jag på vilka sätt vi är olika. Socialt behov, där är vi olika. Han har enstaka nära vänner, jag har många nära vänner & många ganska nära vänner & många bekanta som jag gärna umgås med i tid och otid. Han berättar att ibland känner han för att göra nåt men orkar inte och då är det skönt att vara hemma ändå. Han har liksom längre till det sociala än jag, som klättrar på väggarna om jag är hemma mer än två vardagskvällar i veckan. Och jag är glad att jag lär mig mer om honom och jag hoppas att vi kompletterar varandra. 

Vi säger hejdå med många kyssar och jag försöker hålla fast honom lite grann, han säger vill du verkligen stå här i snön och det är kallt. Och hur många pussemojis vi skickar. Det är nästan löjligt. Men jag behöver inte tvivla. Jag går hem och det glittrar överallt.

När jag kommer hem drar jag skospetsen i formen av ett hjärta på min innergård, bara för att jag vill. Det finns ett hjärta i snön och när jag tittar ner från tredje våningen så tänker jag på honom och den här vintern är så jäkla mycket enklare än  de flesta andra.

lördag 4 februari 2017

ta fram kameran så att vi minns den här stunden.

Jag kommer hem från en semester där han är allt jag har tänkt på. Tittar igenom alla hans bilder på facebook och tänker HJÄLP vad söt han är, hur kan han vara min kille? Är det så livet är? Att man först är singel jättelänge och sen träffar man nån som man inte kan sluta tänka på, nån som gör en alldeles jättevarm inuti? Att detta händer mig. 

Vi träffas när det blir fredag för vi har båda fullt upp innan dess, jag längtar alltid till fredagarna med honom. Minns knappt hur de var innan, det är galet hur snabbt man vänjer sig vid nåt visst. Han är så speciell och vi lagar pizza och han ler mot mig så som bara han kan. Det är inte klokt vad gulligt hans leende är, med skrattrynkor i ögonen och 32 är nog hans perfekta ålder. Det är konstigt att tänka att han och jag har varit yngre och att vi inte känt varandra då. Men vi pratar om hur det var att vara tjugo, han berättar om sin första bil och jag berättar om hur pretto jag ville vara. Hur odräglig man säkert var, tjugo indie och svår och han skrattar och säger att nu är jag indie och lätt? Jag blir glad av att han inte tycker att jag är svår, vill vara enkel med honom.

Och när jag sitter där bredvid honom, jag kan inte riktigt beskriva hur jag känner när jag han sitter bredvid. Jag vill veta allt om honom, samtidigt som jag inte vågar fråga, samtidigt som det känns att jag känner honom redan. Det är konstigt. Jag önskar att han bara skulle berätta ALLT om sitt liv utan att jag behövde fråga. Vilken som var hans favoritfärg när han var liten, vad han önskar sig mest av allt, vilka hans skämslåtar är, hur många gånger han varit kär, vad han drömmer om. Samtidigt som tystnaden bredvid honom inte känns det minsta orolig, samtidigt vill jag våga fråga honom allt det där. Men jag är nog en sån som måste låta det växa fram, jag måste våga lite mer i taget. Just nu vågar jag släppa mina murar, vågar vara lugn och vara mig själv, vågar bara vara med honom.

Det känns som att vi har tid för allt, jag känner mig varm och lugn och trygg och glad med honom. Han flätar in fingrarna i mitt hår och han stryker mig över kinden, en hand på mitt lår. Att han finns. 

På morgonen går vi en promenad i den mjuka februarigrå dimman. Ner till ravinen, hand i hand halkar vi runt i leran. Tittar på rovfåglar som glidflyger högt över våra huvuden, småfnissar och det är perfekt. Och han följer med till tåget och när vi säger hejdå på perrongen så saknar jag honom redan och jag vill bara dra med honom hem och låsa in honom och kasta bort nycklarna. 

Och hjälp att man kan vara kär. Hur konstigt är inte det?

onsdag 25 januari 2017

spridda tankar i solen.

Jag sitter på en solstol och funderar på vad det betyder. Att vi är ihop. För mig betyder det jättemycket, att vi inte bara dejtar. Att vi har valt varandra, att vi vill satsa på det här. Att vi tror att det kan funka. 

Samtidigt har vi så himla mycket kvar att lära känna hos den andra och jag känner mig rätt skadad efter fem år av singelliv och dejting, ärligt talat. Jag måste intala mig att han vill vara med mig även om vi inte hörts på några timmar. Måste sluta tänka katastroftankar. Måste tänka att han gillar ju mig, det har inte riktigt sjunkit in. Att vi är ihop. 

Jag funderar över hur mkt man ska höras. Han är så olik mitt ex och de flesta jag dejtat. Mer introvert än extrovert, tror jag. Mitt ex flängde omkring hela tiden efter jobbet, träffade kompisar och var nästan aldrig hemma. Han är inte så brydd med det där, repar med sitt band och har ett antal nära vänner men är annars mest hemma och chillar. Vi småchattar fram och tillbaka under kvällarna och inget gör mig gladare än när han skriver puss. Men ibland måste jag mota bort tankarna att snart kommer det gå åt helvete, snart tröttnar han på mig. 

Jag tror att jag har ett större bekräftelsebehov än han. Behöver ha den där kontinuerliga kontakten om allt & inget. Blir löjligt glad över spontana sms eller vilka ord som helst som visar att han tänker på mig. Tror att mellanrummen mellan vi ses är mycket jobbigare för mig - men jag vet å andra sidan inte hur de är för honom. Allt jag vet är att jag hela tiden längtar efter att träffa honom och att jag längtar efter att lära känna honom ännu bättre. 

lördag 21 januari 2017

han.

Det är som en tradition att vi träffas på fredagar nu. Vi möts vid affären och vi handlar mat tillsammans, köper med några öl från systemet. Han lagar thaigryta och jag tittar på, det är en arbetsfördelning jag gillar. Men visst, jag rör runt i grytan då och då men mest tittar jag på honom när han metodiskt skär paprika i exakt lika stora bitar.

Jag vill bara vara där och då. Så många gånger när jag är med honom vill jag bara stanna tiden så att jag riktigt kan läsa in alla detaljer och det kan etsa fast sig i mitt minne. 

Han fnissar åt mig när jag retas för att han provsmakar en för stor bit stark chili och börjar hosta. Och jag fnissar åt att han vet J-O Waldners kinesiska smeknamn, fnissar när han härmar göteborgaren i På spåret som har bredare dialekt. Klockan tio säger han får man gå och lägga sig nu? och vi kryper ner i hans säng. Det är bara där jag vill vara och jag får känslan av att han känner likadant. 

På morgonen dricker vi jättemycket kaffe under en filt i hans soffa och han är den enda jag träffat som är mer kaffesugen än jag då. Utanför är det dimmigt och han ska åka på utflykt nånstans med sin bästa kompis. Allt inuti mig bara hoppar omkring när jag är med honom samtidigt som jag är varm och mjuk och lugn utåt, det är märkligt. Han kysser mig sådär himla jättemjukt och det är då jag vågar fråga om han vill vara ihop med mig. Han retar mig för att jag liksom frågar chans och jag säger att han kan få en lapp med kryssrutor om han vill så han kan svara ja nej eller kanske. Men han svarar ja. 

Det är han och jag nu. Och jag har inte haft en pojkvän på så länge att jag inte tror jag minns hur man gör. Men jag hoppas på det bästa och det är redan tillräckligt bra. Det vi har nu är redan så jävla jävla fint och att jag har träffat honom känns och en riktig lyckoträff. Vilken tur jag har.

lördag 14 januari 2017

lugnet.

Jag har börjat bli lugnare nu. Han vill träffa mig. Vi har det bra ihop. Det är jävligt fint.

På fredag kväll går vi ut och äter och han har på sig samma svartblå rutiga skjorta som första gången vi träffades för drygt en månad sen. Jag tycker väldigt mycket om att sitta mittemot honom och dricka öl och äta dumplings. Det är lugnt och det är fint och jag känner mig pirrig men avslappnad. Det är så knäppt att jag har träffat honom men jag tycker så mycket om honom. 

Vi går hem till mig efteråt, det är självklart att vi gör det. Jag behöver knappt fråga. Vi dricker öl och tittar på På spåret igen och det börjar bli som en tradition. Vi gissar vart de ska resa och han gissar rätt på ett land. Han kan fler svar än jag och han prickar rätt på musiken direkt.  Han är mjuk och varm och fin och han verkar avslappnad i mitt sällskap också. 

Och för min del finns det ingen tvekan alls. Varenda cell i min kropp vill vara med honom. Känslan av hans hud mot min är elektrisk. När vi hånglar kan jag inte få nog av honom och det är som att vi passar ihop. Han är lugn och fin och har en humor som liksom kommer fram efter ett tag.

Han sover över och han ska iväg relativt tidigt, säger att han ville vara hos mig så att han skulle kunna gå och jag kan ligga kvar. Det är fint att han redan i förväg har tänkt att vi ska sova ihop. Kanske finns det inte så mycket tvekan hos honom längre heller. 

På morgonen dricker vi kaffe och läser morgontidningen, han med Gais-tröja och smårufsig frisyr. Han har en tandborste hos mig, jag har en hos honom. När han går vill jag att han ska stanna kvar. Svårare än så är livet inte just nu.