onsdag 22 mars 2017

vad jag har lärt mig:

* att vi är olika. Jag har ett annat tempo än han, han har ett annat sätt än jag. Jag är snabbare, pratar innan jag tänker eller samtidigt. Han är mer eftertänksam. Svarar med tanke bakom, tänker efter när jag frågar nåt. Han är försiktig, jag är en elefant bland porslin.
* att jag kan säga hur jag känner. Om jag känner mig nervös för att vi inte har setts på ett tag, då kan jag säga det. Och då säger han att det behöver du inte vara och så ler han så jag smälter. 
* att tystnaden inte måste vara ett problem. Jag måste inte fylla den. Vi kan ligga bredvid varandra och läsa och jag måste inte fråga saker hela tiden. Mitt smalben kan ligga i luftrummet mellan hans ena knä och madrassen, våra överarmar kan snudda vid varandra. 
* att vi kan ligga tinning mot tinning och jag kan tänka att det är bara här i hela världen jag vill vara. Och att jag kan tänka det så intensivt att jag tror att jag måste utstråla det. 
* att sova med honom. Jag vaknar fortfarande då och då men jag somnar tungt, tätt intill. Det måste betyda att jag är trygg i hans sällskap, den där tunga sömnen nästan utan några drömmar. 
* att jag kan vakna av att jag tar hans hand, halvt vaken och halvt i sömnen och han kramar min tillbaka. 
* att det mjukaste sättet att vakna på är brevid honom, när han måste gå och jag kan ligga kvar en lyckorusig kvart till. 

måndag 20 mars 2017

we shared a million lives it seems.

De senaste dagarna har jag känt mig upp och ner, ut och in. Tills jag kopplade samman det delvis med pms var jag alldeles förvirrad och förstod inte var alla känslorna kom ifrån. De liksom bara bubblade upp häromdagen och jag grät lite vilket jag inte har gjort på jättelänge. Grät mest över tiden, tror jag. Som är så jävla framåt hela tiden och liksom bara springer iväg på gott och ont.

Det är inget speciellt. Bara livet. Ibland är jag rädd att jag är alldeles för glad och att jag kanske gör det för enkelt, tänk om jag inte känner efter ordentligt. Och jag tänker att tänk om man aldrig vågar vara kär på samma sätt som den första gången. Ibland är jag glad att jag inte är kär på det sättet nu: inte känslorna utan på, inte att jag gråter som jag ofta gjorde när jag var med mitt ex. Men ibland tycker jag att jag är för mycket på min vakt: som om jag går runt och väntar på att det när som helst ska ta slut. Som om jag väntar mig orosmoln bakom varje hörn fast jag inte verkar ha nåt att oroa mig för alls.

Han har varit bortrest med en kompis och vi har inte setts på ett tag. Inte länge men längre än vad vi inte har sett sen vi blev tillsammans, ja ni fattar. Jag letar efter fel. Men hittar inga. Han skickar bilder på hustak och blå himmel över London och han skriver när han har wifi, han skickar pussemojis och vi bestämmer att vi ska ses snart (imorgon).

Jag har gjort en playlist där jag har vågat lägga in några låtar som jag egentligen älskar men som jag inte lyssnat på sen det tog slut då. Sun kil moon, sån där sorgsen kille med gitarr-crap ni vet. Jag låter mig känna efter hur det känns när jag lyssnar och tänker på mitt ex och jag blir mest ledsen över att det där är evigheter sen nu. Att det tog fem år innan jag blev kär igen, pga honom. Att det är tio år sen jag träffade min första kärlek och att det fortfarande kan kännas som att det där, det där kommer att ha varit det värsta. Inte för att förringa hur jag känner för M, för jag är ruskigt jävla kär i honom, men jag tror ibland att jag aldrig kommer våga släppa allt som jag gjorde för mitt ex. Jag vet inte.

Kanske är det bra att ha ett kontrollbehov i början? Att jag måste hålla fast vid mig själv och mitt och att jag inte kan kasta mig rakt in i kärleken som jag gjorde för tio år sen? På nåt sätt tror jag att det är singellivet som lämnar spår också. Jag måste vara mig själv närmast, sen kan han komma. Och i nuläget finns det mycket som han kanske inte ens kommer tvåa på, mycket som jag först tar med vänner. Som om jag inte riktigt har vågat släppa in honom helt än. Varje gång jag släpper in honom mer, motbevisar han mig lite mer. Det är inte svårare än så. Ändå är jag jävligt rädd för kärleken är fan läskig. 

Imorgon ska jag träffa honom och jag längtar. Längtar efter den där mjuka punkten bakom hans vänstra öra, längtar efter hans leende och hans retsamma mjuka jävla göteborgska och den där glimten i ögat som jag hoppas speglar mig.

lördag 11 mars 2017

det ska hända dig med.

Ibland tänker jag på dödligheten. När han ligger bredvid mig och veckan har gått jättesnabbt och jag har träffat honom två gånger och jag lär känna honom bättre och bättre för varje gång. När det är lördag morgon och vi har vaknat tidigt och han är varm och mjuk sådär som man är när man nyss vaknat och hans hud bränns nästan. Då tänker jag på att en gång ska både han och jag svalna. En dag ska hans hud plötsligt vara rynkig och hans hår grått vid tinningarna eller tunnare eller både och. Och jag hoppas att jag fortfarande är med honom då, att vi fortsätter välja varandra. Jag försöker att inte tänka för mycket på framtiden för den är hisnande men när jag tänker på den är han där.

Och det är konstigt hur man tänker på sin dödlighet när man har det som bäst, är det inte så? Ibland önskar jag att jag hade träffat honom tidigare, men det spelar ju ingen roll. Vi har hittat till varandra ändå och det är den bästa slumpen jag vet. Att han som ligger där nästan naken inte kände mig för några månader sen och jag hade ingen aning om att jag skulle träffa honom. Att vi har hamnat här, en lördag i mars i en lägenhet i Malmö, bland trassliga lakan i ett varmt sovrum.

Och när han går skriver han att det var väldigt vårigt ute, han vet hur mycket jag har längtat efter våren. Och den här våren, den är nåt alldeles jävla speciellt.


lördag 4 mars 2017

hotwire the ferris wheel.

Alltså, jag verkar inte kunna hålla mig härifrån, verkar fortfarande behöva skriva av mig. Ni får sluta läsa om ni tycker att det blir tråkigt. Det finns inga skandaler just nu, ingen dramatik och ingen oro. Och jag älskar det. Han får mig att känna mig speciell, glad, lugn och trygg.

Jag älskar att han kommer hem till mig och är hos mig helt självklart, helt naturligt. Det kanske inte låter som mycket men för mig är det det. För mig som var singel i ganska exakt fem år innan jag träffade honom är det stort. Och redan nu kan jag känna att skulle det ta slut imorgon så skulle jag sakna honom så jävla mycket. Men det skulle ändå vara värt det, tusen gånger om skulle det vara värt det.

Jag älskar att jag kan ligga bredvid honom fredag natt medan grannarna har fest och skramlar i köket och att jag kan le mot honom i mörkret och säga att jag gillar honom väldigt mycket och att han säger detsamma tillbaka. Jag vill att han ska veta det, hela tiden. 

Och det är enkelt att vara med honom. Jag har börjat bli nyfiken på hans tidigare förhållanden, så i morse när vi drack kaffe frågade jag. Sa som det var helt enkelt, att jag undrade om han kunde berätta lite om sitt ex. Så det gjorde han och det var inga konstigheter, han sa att jag fick fråga vad jag ville. Jag frågade, han berättade. Och jag berättade lite om mitt ex, inte allt såklart men jag sa också att han får fråga vad han vill när han vill. Vi har båda haft ett längre förhållande tidigare, för båda var det ett tag sen det tog slut (även om det är några år längre sen för min del). Jag har dejtat mycket, han har dejtat lite. Men det spelar ingen roll, vi är med varandra nu. Och det är uppenbart att han vill vara med mig, precis som jag vill vara med honom. 

Det finns inga alternativ, det är bara så det är. Att man kan bli kär såhär, det är nog ändå det häftigaste med livet.

måndag 27 februari 2017

ett ögonblick.

När kl är 05.58 och han kryper ner bredvid mig. Påklädd för att gå till tåget sen till jobbet, skjorta och jeans. Och jag är yrvaken och trött och varm och drar honom tätt intill mig. Håller fast honom en stund. Mina läppar mot hans hals, han luktar tandkräm och nyvaken man och jag känner att han ler. 

Och jag tänker att det är sånt man kan skriva om, måndagar 05.58 att komma ihåg. Sen måste han gå och jag lägger mig på tvären, insnurrad i mitt täcke & mitt hjärta bankar så jävla hårt innanför bröstkorgen. Det är just så en vecka ska börja. 

söndag 19 februari 2017

att växa.

Vet ni, jag vet inte riktigt hur jag ska skriva här längre. Därför kanske det blir lite längre tystnader här. 

Jag vill inte skriva för mycket om honom för jag vet inte hur jag ska beskriva det vi har. Jag kan inte jämföra detta med något annat. 

Senast jag var såhär kär var för snart tio år sen. Då skulle jag fylla 22 år. Fattar ni, 22! Så jävla ung man var. Jag minns hur det kändes, hur jag trodde det var den stora kärleken. Nåt jag minns är hur ensamt det var. Då flyttade jag utomlands och påbörjade samtidigt ett distansförhållande. Det rekommenderar jag inte. 

Jag minns hur det var att vänta på att mitt ex skulle ringa. Varje kväll väntade jag på honom. När jag tänker på det nu tänker jag på obalans. Att jag gjorde mig mer och mer ensam för att jag väntade på han jag var kär i. Han gjorde mig inte besviken då men jag borde inte ha satt mitt liv på paus för honom. 

Så annorlunda det är nu. Jag försöker att inte pausa nåt för kärlekens skull. Det ska vara som vanligt ändå fast bättre. Jag vill inte kasta mig in i nåt, inte vända mitt liv uppochner för hans skull. 

Så jag låter det ta sin tid. Känslan jag får när jag är med honom är en känsla av hem, men det finns annat som är hemma för mig också. Vi måste växa in i oss, tror jag. Vi är båda över trettio och har egna liv som varit skilda från varandra tidigare. Jag vill lära känna honom i min takt. Vill uppleva ALLT med honom men i lugn och ro. Vill att det här ska hålla och att det ska fortsätta kännas så jävla fint som det är nu. 

Och jag vill kunna känna varenda stund med honom. Det får ta sin tid men det känns verkligen som att vi kan hitta rätt. Jag tror att det är den största känslan jag har utöver ruset av att ha träffat honom: att detta som redan är sjukt fint kan växa till att bli något ännu finare. Jag tror på oss. 

måndag 13 februari 2017

100 000 fireflies.

Jag är bortrest över helgen men jag träffar honom en stund på söndag eftermiddag. Ska på middag hos en kompis några kvarter bort från hans, hinner hänga några timmar i hans lägenhet. Och något som jag tänkt på det är att när vi träffas så är det inte pang bom och explosioner, det är som en mjuk värme som sprider sig inifrån och ut och gör mig pirrig i hela kroppen. Som ett fluffigt täcke eller en spinnande kattunge, herregud vad löjligt det låter men så är det. Och det byggs upp mer och mer varje gång vi ses, vi kommer lite närmare varandra hela tiden. 

Mina vänner berättar om sina förhållanden som stormar. Passionerade och energiska, givande men också krävande. Och jag känner inte igen det minsta från mig och M, men jag antar att man är olika. Jag är inte stormig, inte han heller. Vårt förhållande är försiktigt och vi liksom känner efter var vi har den andra. Det kan ta en stund när vi träffas för min nervositet att lägga sig men det är bara så det är att förälskelse innebär en viss nervositet från min sida. Och från hans också, tror jag. Även om vi kysser varandra direkt när vi ses kan vi sen sitta bredvid varandra och bara prata en lång stund innan det blir en hand på ett lår, en som drar fingrarna genom den andras hår, en kyss och sen blir det mer. Sen byggs det upp och då försvinner nervositeten och det är bara elektricitet kvar när han stryker sin hand längs mitt nyckelben. Då är det tusen fjärilar som fladdrar omkring i hans vardagsrum. Februarisolen skiner in på honom, rakt över hans ansikte och han kisar och skrattar och vi flyttar oss in till sovrummet. 

Till mina vänner på middagen säger jag att jag vill bara dra honom i öronen. Bita honom i näsan, peta honom i sidorna, klänga fast mig runt honom som en orm. Efter middagen går jag hem till honom igen. Vi tittar på Westworld och jag vilar mitt huvud mot hans axel, han drar ett finger längs min hals och nacke och jag har ingen aning om vad den där teveserien handlar om egentligen. Vi lägger oss i hans säng och ingen av oss sover på nästan hela natten, jag tror att vi är ovana vid den andras närvaro där. Hans alarm ringer klockan sex och jag är inte säker på att jag sovit mycket alls men jag tänker att det kommer bli bra det med. Jag har ett täcke och en kudde och en tandborste hos honom och han beklagar att han inte kan lämna en extranyckel, att jag måste gå lika tidigt som han, men han har inga fler kvar. (Jag tänker att han får göra fler. Sen.) 

Han cyklar till stationen, stressad. Jag går långsamt genom stan på isiga gator och klockan är halv sju måndag morgon. Huvudet är tungt av trötthet men stegen lätta ändå. Det var längesen jag var så glad och samtidigt så lugn.